Da Vinci-koden

Ja, så har man då sett den. Da Vinci-koden. Det kommer ju en dag i varje människas liv då man är tvungen att ta ställning. Ta ställning till om man ska tro på vad alla filmrecensenter säger eller skapa sin egen uppfattning. Jag valde det senare alternativet. Stärkt av självständigt kritiskt tänkande gick jag in i biosalongen.

När jag kom ut var jag ...besviken. Tyvärr. Jag ville verkligen tycka om filmen, men någonting saknades. Den nerv och spänning som gjorde att man sträckläste boken var som bortblåst. Den skulle ha passat mycket bättre som en TV-serie i flera delar, då hade man kunnat gå lite försiktigare fram i t.ex. den inledande scenen med mordet, Saunières mystiska ledtrådar, symboler och anagram istället för att bara stapla upp händelserna en efter en vilket ledde till att man inte ens hann fundera över något förrän man fick det skrivet på näsan.

Nåväl, nu kan jag stryka den på listan över filmer att se på bio i maj. Nu återstår bara den fullständigt galna "The Life and Opinions of Tristram Shandy" som jag läste i min litteraturvetenskapskurs i London. Snacka om bok som är svår att filmatisera, den hade ju varken början eller slut! Ska bli intressant att se om den lyckats bättre än Da Vinci-koden.