Google-beroende
Vad är egentligen grejen med Google? Varför är det så kul att sitta och söka information om människor man känner, har känt för länge sedan, enbart sett på tunnelbanan eller delat taxi med från Debaser? Bengt Olsson svarade på detta i sin krönika i DN På Stan i torsdags 9/11:
"Jag har suttit och klickat fram satellitbilder över det lummiga villakvarteret i Saltsjöbaden där det bor en kille som gick i samma klass som jag i tvåan på gymnasiet. Och zoomat in. Varför? För att jag kan."
Jag håller helt med. Det går ju inte att låta bli att knappa in ett namn för att sedan få upp olika spridda fakta som tillsammans likt pusselbitar berättar vem denna person är. Informationen finns ju där. Löjligt tillgänglig. För alla. Och även om allt man får reda på är att någon under 90-talet gick i Brännkyrka Gymnasium och numera bor i Åkersberga med någon vid namn Martina så räcker kanske det.
En googling säger mer än tusen ord.
"Jag har suttit och klickat fram satellitbilder över det lummiga villakvarteret i Saltsjöbaden där det bor en kille som gick i samma klass som jag i tvåan på gymnasiet. Och zoomat in. Varför? För att jag kan."
Jag håller helt med. Det går ju inte att låta bli att knappa in ett namn för att sedan få upp olika spridda fakta som tillsammans likt pusselbitar berättar vem denna person är. Informationen finns ju där. Löjligt tillgänglig. För alla. Och även om allt man får reda på är att någon under 90-talet gick i Brännkyrka Gymnasium och numera bor i Åkersberga med någon vid namn Martina så räcker kanske det.
En googling säger mer än tusen ord.
posted by Kerstin at 13:52
6 Comments:
Jag har några gamla kärlekar och ex som jag googlar då o då, inte av besatthet utan bara nyfikenhet.
Är det normalt?
Helt normalt. ;-)
ja, jag googlar ju gamla klasskamrater, dels för att se vad de gör, men mest för att se om de möjligtvis har nån blogg. men nej, jag har inte hittat nåt. det finns miljoner bloggar, men inte ger mina gamla klassmates några spår efter sig...
Jag har hittat gamla class mates på blogspot! Och det tog ett tag innan vi fattade vilka vi var också, haha. Så du kanske visst har träffat någon. They're out there! :-)
Haha klockrent....Bengt Olsson är helt underbar. Hur kan man vara så begåvad att man skriver långa, fantastiska skönlitterära romaner samtidigt som man spottar ur sig så pricksäkra, cyniskt roliga samtidskrönikor varje vecka...hm.
Själv kontrar jag med ännu en dikt på temat....
jag googlar ditt namn.
återigen är det
det närmaste
jag kommer dig i natt
Jag vet, vissa klarar allt...
Gillar din dikt.
Kram
Skicka en kommentar
<< Home