Nu är det dags

Jag har ju tjatat länge nu om att jag ibland känner mig som Kerstin Thorvall (alltså som en kulturkvinna i övre medelåldern som gärna klär sig i stora tygsjok, får vallningar och tycker om att prata om livets besvikelser). Men ska jag lägga korten på bordet så har jag faktiskt inte läst hennes böcker(!) Detta faktum grodde i mitt huvud tills det antagit sådana enorma proportioner att jag var tvungen att gå ut och köpa en bok. Det blev Nödvändigheten i att dansa från 2001. Nu ska vi se om detta kommer att ha någon större effekt på mig. Jag väntar med spänning.