Long gone...

Ja, jag lever. Ja, jag andas. Nej, jag har inte gått under jorden, fastnat i en hiss på centralen, blivit inlåst i en datasal i skolan, blivit satt på en färja till Polen utan returbiljett eller somnat på pendeln till Märsta... (nästan...) Jag har bara varit lite upptagen den senaste tiden med diverse ångestframkallande stressmoment, bl.a:

• Uppsats
• Panik över oförmåga att skriva klart uppsats
• Insikt om orimlighet att bli klar med uppsats i tid
  
• Panik över orimlighet att bli klar med uppsats i tid
  
• Nervöst sammanbrott
  
• Panik över nervöst sammanbrott
  
• Acceptans över ovanstående självförvållade tillstånd samt det faktum att uppsats ej blir klar i tid
  
• Ny panik över insikt om att uppsats trots allt måste bli klar någon gång, tids nog, eventuellt...
  

Låter jag neurotisk? Ja, jag (som vanligtvis är lugnet själv) känner mig som en kvinnlig Woody Allen just nu. Men det blir nog bättre snart! Nu ska jag ägna de närmaste veckorna åt möhippor och bröllopsbestyr (inte åt mig själv dock, det sparar jag nästa sammanbrott till...)