Post-Thailand-verklighetschock

Den kom inte direkt smygande. I samma stund som jag satte fötterna på svensk mark slog den till med våldsam kraft: post-semesterdepressionen.

Jag tycker egentligen om Sverige. Speciellt i år när vi äntligen har haft en sommar som man utan att skämmas faktiskt kan kalla sommar. Just därför är känslorna blandade och fyllda med samvetskval. Men det går inte att förneka. Frustrationen växer långsamt inom mig. Jag måste bort. Snarast. Inte nödvändigtvis till ett varmt land med långa sandstränder. Efter 2 1/2 vecka av ständig sandinvasion på kroppen, på kläderna, i samtliga väskor samt överallt annars där sand kan ta sig in kan jag faktiskt vara utan sandstränder. Snarare skulle det vara trevligt med lite äkta civilisation och storstadspuls.

Så, vilka är alternativen?

Dessa är förslagen för tillfället:

1, New York
2, New York
3, Paris
4, London

Med tanke på att jag inte har några pengar kvar efter semestern kanske jag borde glömma New York. Och med tanke på att jag inte blev flytande i franska trots mina idoga studier under hösten kanske det är bäst att skippa Paris. Då återstår alltså London. Ja, varför inte? OK, London it is. Så skönt. Nu känns det redan lite bättre.

Ska kolla in priser på Ryan Air...

Den glömda bloggen...

Ack, vad kulturbloggen fallit i glömska under sommaren! Det beror på ett flertal saker, bland annat total brist på bredbandsuppkoppling (helt ärligt, Bredbandsbolaget, ni måste informera om vad som gäller när man byter bolag. Hur ska en människa kunna veta att man måste 1: byta ut modemet, 2: installera det nya modemet, samt 3: veta hur man installerar det nya modemet?) Tack Sara för visad ingenjörsanda.

Nu ska jag lägga mig och läsa mysiga Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith. Har jour på jobbet och orkar inte titta mer på fotboll...

Natti!